Thord tipsar om smultronställen

Höjden är belägen några kilometer nordost om St Högsjön. Som i sin tur ligger några kilometer norr om Skåln. Björkhöjden består till största delen av gräsbeväxta hyggen och gamla hagmarker. Men det finns även lite storskog på sina ställen.

Den här platsen kan man med fördel besöka samtidigt som Sandsjöhöjden, då man kan ta ”Älgtjärnsvägen” som går mellan dessa platser. Att åka "Norrälgen runt" blir en sträcka på runt 4 mil och det blir en fin stund ute i skogen.

Här kan man se en massa olika fåglar, samt en och annan älg. Det finns också lite husruiner i området, om man är intresserad av att titta på sådant. Jag får tyvärr upprepa mig och skriva lite om vägen, den är inte helt perfekt här heller. Men den är helt klart farbar, om man inte är blind som Mr Magoo eller har sänkt sin bil till absurdum.

Björnhöjden var faktiskt rena metropolen under perioden 1860 till början på 1900-talet. Flest människor bodde det där år 1900, då hela 85 stycken (38 stycken barn) personer samsades uppe på höjden. Gruvdriften var sedan 1889 ett minne blott, men folk dröjde sig kvar i området med hopp om att gruvorna skulle öppnas snart igen. Under de bästa åren 1878-1887 så bröt man hela 26 ton malm där. Den siste bofaste individen var Per Eld, som bodde kvar på höjdens sydsluttning tills en bit in på 1940talet. Han bodde vid slutet av stigen som fått namnet "livsstraffet" på grund av att det var så brant och besvärligt att gå där.

Vid gruvans varphögar kan man sitta och titta på den vackra utsikten över Björnmossen och Hjulsjöhöjden med omnejd. I gölarna i mossen häckar smålommarna och man kan även se tranor spatsera i jakt på föda där nere. Nedanför varphögarna finns diverse snår och buskar, där trivs det en massa olika småfåglar. På hygget i nära anslutning, så kan man få se en eller ett par älgar om man har tur. Tittar man upp i himlavalvet, så kan man få se bland annat Ormvråk, Tornfalk och Fiskgjuse när de passerar lågt över höjden.

Man kan åka bil nästan ända upp, om man åker in strax norr om Sävenfors mot Björntjärnen eller så kan man cykla mountainbike eller gå dit via Silverleden. Vägen är inte av allra bästa kvalité, men har man inte en alltför låg bil och orkar gå de sista 300 meterna uppför höjden så är det ett fint utflyktsmål. Det finns för övrigt en rastbänk att tillgå uppe vid varphögarna.

Eskilsberget är kommunens/länets högst punkt med sina 446 meter över havet. Mitt uppe på toppen möts tre län: Värmland, Örebro och Dalarnas län. Där uppe på östsidan finns även resterna av ett gammalt brandtorn, som användes innan brandflygen kom i bruk.

Det är en ganska brant och svårforcerad terräng, så det är ingen promenad för den ovane friluftsmänniskan direkt. Även en bit upp på berget så är det ganska kuperat och det är som etage mellan de olika höjdskillnaderna. Dock finns det ett par gamla timmervägar som går nästan ända upp till toppen. Men de är inte av allra bästa kvalité, men har man tungan rätt i munnen och en inte allt för låg bil ska det gå bra. Så man behöver inte gå, om man inte vill!

När det kommer till själva utsikten, så är västsidan klart bäst. Där kan man se miltals in i Värmland och blicka ut över en oerhört vacker natur. Resten av höjden är mer eller mindre full av skog, så där är med andra ord sikten begränsad.

På en av platåerna hittade jag ett fint älghornspar (11-taggars stånghorn) för 25år sedan och vi hittade även spår efter vargpredation av en älgko med kalv på en annan platå. Lite längre ner på höjdens sydsida så finns det lämningar efter mänsklig aktivitet och boende.

Strax norr om Dansarbacken ligger det en riktigt fin timmerstuga, som kallas Eskils koja. Här finns det 4st sovplatser och en vedkamin att tillgå under årets kalla dagar. Man har en fin utsikt över en av Nittälvens många krökar och ved finns i vedskjulet bakom stugan. Det finns även en stor grillplats utanför stugan, där man kan sitta och njuta av utsikten ut över älven.

Här kan man ta en paus eller övernatta under sin vandring på Postleden eller sin paddling på Nittälven. Man kan även åka hit över dagen och kolla in till exempel Dansarbacken, Nittälvsbrännan och/eller Petter Nilsberget, som alla ligger precis i närheten. Det vill säga inom någon kilometers avstånd. Allt är bra uppmärkt i Kaljoxadalen, så man hittar med lätthet till de olika platserna.

Flintabrottet är beläget cirka 1 kilometer nordväst om Saxeknut och är egentligen en kvartsgruva trots namnet. Gruvan består av en lång ravin med en regelrätt gruvgång på ett fyrtiotal meter belägen ungefär i mitten av ravinen. Den går att gå igenom, men man bör ha stövlar på sig eller inte bry sig om att vandra i iskallt vatten inne i den mörka gruvgången. Är man där tidigt på försommaren, så kan det till och med vara isbelagt inne i gruvan och man kan gå relativt torrskodd genom den.

Det är rena "Jurassic park"-känslan där inne i gruvan och mossa och små träd klär väggarna i den djupa ravinen. Till och från häckar även korp på avsatserna av de höga klippväggarna.

Det är en relativt enkel promenad från vägen, även om det givetvis lutar uppför. Man behöver således ha lite flås om man ska orka gå. Men det relativt korta avståndet inbjuder till familjeutflykter och en liten fikastund uppe vid gruvan. Det finns en rastbänk högst upp på toppen om man fortsätter följa silverleden uppför berget.

Mig veterligen finns det fyra stycken fågeltorn i kommunen (rätta mig gärna om jag har fel). Två av dem ligger i alla fall vid Grythytteviken. Fast dem har jag faktiskt aldrig besökt, då jag tycker man ser så bra från stranden nedanför Lokavägen. Däremot besöker jag ofta tornen vid Hammarn (bakom Spendrups) och Hedgårdarna. Båda tornen är relativt nybyggda och väldigt fräscha, tornet i Hedgårdana är handikappanpassat dessutom.

Gillar det faktum att man kan spana både utåt vattnet och att man har satt upp holkar och småfågelmatningar på land. Ägnar faktiskt mer tid åt småfåglarna under mina talrika besök. Men jag har sett en massa sjöfåglar också givetvis. Bland annat Havsörn, Småspov, Bergand, Bläsand, Snatterand, Spetsbergsgås, Stjärtand, Salskrake och en Röd Glada flög förbi tornet för några år sedan.

Brukar ofta ta med min sambo, samt vår lilla hund dit och äta lite medhavd fika uppe i tornet. Ska man få ut det mesta av sin vistelse, så är det bra att ha antingen en tub, kikare eller ett stort kameraobjektiv man kan titta i. Annars är det svårt att se vad som befinner sig ute i vattenmassorna. Har man riktig tur kan man få se uttrarna som numera finns i Svartälven till och från.

Här är vi ofta på vinterhalvåret, då det samlas både olika änder, skrakar och svanar i den delvis isfria viken. Även strömstararna använder sig av denna plats som vinterkvarter och det finns förutom sjöfåglar en uppsjö av andra arter där också. Havsörnarna jagar gärna efter änder, men jag har hittills inte sett någon lyckas ta någon. Man kan även se andra rovfåglar bland annat Fiskgjuse och Brun Kärrhök flyga över vattnet framåt vårkanten.

Svanarna och änderna har blivit väldigt tama eftersom de får en massa mat av folk. Något man dock bör tänka på är vad man ger dem att äta. Vitt bröd är definitivt inte bra! Det ska man undvika, då det är enbart ”bukfylla” och inte innehåller någon näring överhuvudtaget.

Man ska också tänka på att fåglarna är levande och tänkande varelser och inte bete sig illa eller huvudlöst mot dem. Det finns förövrigt fina möjligheter till rast vid viken och det man kan ju till och med äta sin lunch där om man vill!

Mellan Jungfrutjärnarna, som ligger strax sydost om sjön Lill-Sången och Svartälven går det en fin stig som är runt 3 kilometer lång. Det finns lite olika ”påfarter” och avstickningar, så man kan gå lite kortare om man vill också.

Stigen är väldigt lätt att gå, eftersom den i stort sett går fram på helt plan terräng. Man får en fin överblick över älven när den passerar Hedgårdarna. Här kan man se diverse fåglar, älgar, rådjur och en och annan bäver i älven.

Här har man likt vid Sandsjöhöjden slutavverkat på de gamla hagmarkerna tillhörande Hjulsjötorpet. Resultatet av kalhyggen blir inte så ofta lyckade, men här blev det närmast magiskt!

Utsikten är fantastiskt mot söder och den stora öppna ytan, med ett fåtal träd och buskar inbjuder till ett rikt fågelliv. Man kan se diverse rovfåglar leta efter uppåtvindar där och har man lite tur, så kan man även få se en och annan älg strosa runt på området.

Delar av det som en gång var det riktiga "Lospåret" finns fortfarande kvar på höjden och det går bitvis bra att gå på denna stig. Problemet är ju att gräs och sly växer snabbare, än vad människor går här. Annars så kan man ta bilen till toppen och ta med ett par stolar, sätta sig bekvämt och fika medans man spanar ut över höjden.

Jag är så gammal att jag faktiskt har fiskat i både Hänglandstjärnen och Sävälven innan de blev ädelfiskvatten. Då fanns det gott om abborre och gädda där, men numera trängs de tillsammans med regnbågar och öringar. Ska man fiska här, så behöver man lösa ett speciellt ädelfiskekort. Det finns antingen som dygnskort eller som årskort, om man tänk fiska ofta under lång tid. Det är bara att gå in på Hällefors Fiskevårdsförenings hemsida och ta reda på mer.

Runt tjärnen går en cirka 3 kilometer lång naturstig, som kantas av ett antal kolarkojor och vindskydd. Det finns även plats för enstaka husvagnar efter stranden där båtarna ligger förtöjda. Man kan med andra ord fiska även från båt i tjärnen. Vilket känns som ren lyx! Stigen slingrar fram genom vackra miljöer, men den är lite kuperad och knixig på sina ställen.

Det finns ett antal informationstavlor efter vägen, där man kan läsa om olika djur och växter, som antingen finns stationärt i området eller som sporadiskt besöker detsamma. I området så har man bland annat sett Lappuggla och Björn. Även om det inte händer så ofta, så finns alltid chansen till ett spännande möte. Jag har faktiskt lyckats sett båda arterna genom årens lopp, men då bor jag ju nästan bokstavligen i skogen.

Här ligger inte bara Hurtigtorpets fina fritidsanläggning och elljusspår. Nä, här finns det dessutom mycket natur att uppleva och många djur att titta på. Det finns massor med stigar och slingor i området. En del går upp på höjden till Toppstugan, andra går igenom spångade våtmarker och gammal granskog.

Det finns även en hel del gamla hag -och åkermarker på sidorna av höjden. Där har vildsvinen agerat grävmaskiner och flyttat på en hel del jord. Det är med andra ord, den mest ekologiska formen av skogsbruk man kan tänka sig. Vildsvinen ser man dock sällan, då de oftast gömmer sig när man närmar sig dem. Väljer man att promenera på de mindre stigarna, så får man oftast gå helt ensam och kan insupa naturens väsen på bästa sätt.

Man behöver faktiskt inte ta sig så långt ut i skogen, för att uppleva vildmarken. Den finns i princip runt husknuten här i Hällefors!

Detta naturreservat som ligger nordost om sjön Mången är nog ett av de minst besökta i Hällefors kommun. Vilket är lite synd, då det är en unik plats som formats av en serie skogsbränder under årens lopp. Jag tror att avståndet dit på relativt dåliga vägar och det faktum att det är en väldigt utmanande terräng att ta sig fram över (steniga och rotfyllda stigar), gör att folk kanske drar sig för en tur till Kamptjärnsbrännan. Men tar man det lugnt och lägger lite längre tid på det hela, så går det faktiskt bra. Det fungerar även om man är handikappad till en viss nivå. Men man behöver definitivt kunna gå, annars kommer man inte ens ut i på området!

Jag är inte så ofta där, men när jag väl är där så ägnar jag helst minst en halvdag åt att insupa miljön och kolla efter växter, fåglar, insekter och andra djur. Det fanns från början två stycken leder. Det gör det väl fortfarande, men den långa leden har man officiellt skrotat och den underhålls inte längre. Man hittar dock runt om man är sugen att gå lite längre och vill se mer av reservatet.

På kartan är det bara 3,5 kilometer att gå, men i verkligheten skulle jag säga att det är minst 7 kilometer på grund av den rejält kuperade terrängen. Två tredjedelar in på den korta slingan så kommer man fram till Morfarstjärnen. Där kan man få se 100-tals paddor på försommaren och älgar, samt rådjur går gärna dit och dricker vatten.

Det finns massor av gamla brända träd och stubbar efter en serie med skogsbränder som härjat där de senaste 200 åren, samt en stor mängd stenblock. Det största jag sett torde väga drygt 500 ton! Naturen har i princip varit orörd här i flera hundra år och det märks på hur skogen växt och på hur andra växter spridit ut sig i undervegetationen. Det finns ganska mycket ormbunkar på vissa platser och massor av skägglav i träden. Vilket tyder på ren och fin luft!

Är man inte rädd för att röra sig och inte har för bråttom, så är Kamptjärnsbrännan ett perfekt utflyktsmål. Det finns dock inga bänkar att sitta på, så man får antingen ha med sig en stolsryggsäck eller en dyna att sitta på.

I Hällefors kommuns nordöstra hörn ligger Kindlahöjden och Kindla naturreservat. Det är en mycket fin plats med mycket mossar, jättelika myrstackar och vildvuxen skog. Personligen så har jag bara gått upp till utkikstornet, men det finns ju mycket mer att se och utforska i området!

Tornet är 8-10 meter högt vilket gör att man hamnar över 430 meter över havet, om man väljer att ta sig uppför trapporna. Utsikten är milsvid, man ser norr om Grängesberg och nästan till Örebro i söder. Jag föredrar att dra dit i slutet av september eller början på oktober. Då höstfärgerna är som allra vackrast och luften är hög och klar. Det är ju dessutom oftast lite svalare och mindre jobbigt att klättra uppför höjden då.

Mossen med stort M. Den har jag älskat sedan barnsben, men tyvärr har ju en del människor varit med att förstört tillgängligheten där. Sedan detta år, så är den långa slingan ”off-limits” på sommarhalvåret eftersom det varit alldeles för mycket störningar där under de senaste åren. Förhoppningsvis så kan slingan öppnas i framtiden igen, den som lever får se. För de mindre inbitna fågelskådarna, så finns det ju fortfarande mycket att se och uppleva där på mossen.

Den korta slingan är väl värd ett besök den också! Tidiga mornar och sena kvällar är att rekommendera. Vilken årstid man lägger sitt besök är faktiskt inte så viktigt, även om antalet fåglar är som störst under vår och försommar. Men på sensommar och höst översköljs mossen av insekter, bland annat sländor av olika slag. Även spindlar och skogsödlor springer över spängerna, speciellt när solen är framme. Man kan även få se migrerande fåglar mellanlanda där på hösten. Jag såg till exempel ett gäng Dvärgbeckasiner där för några år sedan.

I norra änden på byn Silvergruvan, så ringlar sig Silverleden över Stollberget. En liten bit längre söderut är det en annan stig som grenar av sig från nyss nämnda led och går fram till Kristinastollen och Eriks stoll. Det är mestadels uppförsbacke på vägen dit, men det är ändå förhållandevis lätt att promenera. Det är bara en knapp kilometer att gå, så avståndet dit bör definitivt inte avskräcka.

Själva stollen är till en början lite blöt, men efter cirka 15-20 meter blir det torrt och man kommer så småningom in i en liten ”katedral” med högt till tak. Vattenmängden i stollen varierar med årstid och väder. En torr sommar, kan man gå helt torrskodd därinne. Totalt sett är stollen inte mer än maximalt 40 meter lång och historierna jag hörde som ung: Att man kunde gå flera hundra meter under jord stämmer definitivt inte!

Men stollen är ändå riktigt intressant och de rostfärgade paddorna som lever där inne är en riktig kuriosa. Antar att den järnrika miljön helt enkelt gett dem den unika färgen. Det skulle också kunna vara så att paddorna särskiljer sig från de vanliga paddorna som lever här i Sverige, men det är en uppgift för genetiker att ta reda på i så fall.

De flesta förknippar nog Krokborn med Krokbornsparken och i sin tur med fester/tillställningar av olika de dag. Jag är väl lite udda, då jag mest ser platsen för den fina naturen och fisket. Har fiskat från land, båt och kanot där i minst 40år. Fisket är faktiskt riktigt bra där, men det är mycket växtlighet längs stränderna och de är ofta riktigt branta, så ett flytetyg är faktiskt bra att tillgå. Att glida sakta och tyst nedför älven i en kajak är underbart och man har dessutom chansen att se ett rikt djurliv efter stränderna och på vattenytan.

Sedan har vi ju det gedigna stignätverket på båda sidorna av älven att tillgå också. Det finns väldigt få utmärkta stigar, men man hittar skapligt ändå. Alla de hundratals år gamla tallarna är en ynnest att gå bredvid och under. Tittar man upp, så ser de ut som stora lungor och det är de ju faktiskt också! Stigarna är ofta breda och lätta att gå på, så här kan i princip alla ta en liten promenad.

Inne i Krokbornsparken finns det flera rastplatser som man kan använda sig av. Vill man, så kan man gå i timmar. Men man kan gå kortare slingor också och leka i parken med sina barn eller barnbarn.

Ps Hällefors största abborre ska vara tagen här. Den vägde enligt personens egen utsago 2,92kg, vilket är en av de största som någonsin fångats i Sverige! Jag har själv aldrig fått någon sådan bjässe, men jag hade en rejäl bit på, som tyvärr fastnade i ett träd på botten av älven. Har aldrig varit så nära att dyka i och försöka få loss fisken, som just där och då!

Berget är beläget bara några kilometer från centrum, insprängt mitt ibland Hurtigtorpets många skid/motionspår. Högst upp, så går berget i dagen och där växer det sparsamt med träd. De som ändå växer där är vindpinade, vridna, gamla martallar. Berget störtar nästan lodrätt på sydsidan och jag rekommenderar definitivt ingen att gå för nära kanten. Man kan faktiskt se bra, utan att äventyra sitt liv och lem.

Promenaden upp är ganska så tuff, men är klart enklast från norrsidan. Från väst är det riktigt brant, speciellt på slutet. Är man riktig hurtig och har tungan rätt i mun, så kan man faktiskt cykla ända upp. Fast då behöver man ha en mountainbike med bra mönstrade däck!

Från Kullberget så kan man se ut över sjön Sörälgen och ganska ofta kan man få se en och annan rovfågel eller Korp glida förbi höjden.

Det finns en hel del mystiska och mytologiska platser i vår kommun. Huruvida man tror på sägnerna eller inte spelar egentligen ingen större roll, det kan vara kul att besöka dessa platser ändå. Ett av dessa ställen är ”Mångskyrkan”, som består av en serie stora stenblock som flyttats runt under istiden och bildat en ”minikatedral”. Grottan är inte så stor (4 meter hög och 8 meter lång), men känns lite spännande när man vet om historiens bakom.

Enligt folktro har man hört barnsång och människor tala från denna plats (ljud som kommer från ingenstans) och jag har faktiskt råkat ut för det själv, så det ligger definitivt några uns av sanningen i det hela. Det hände ett par märkliga saker när jag var där nu senast. Först vägrade kameran fokusera när jag skulle ta bild på en Gärdsmyg som satt bara några meter från mig. Sedan när jag skulle fotografera själva "kyrkan" gick blixten igång, trots att jag körde utan blixt på inställningarna.

Det är ganska svårt att gå dit. Man går på en smal stig över kuperat och bitvis blöt terräng. Fast själva sträckan är inte mer än runt 1,5km. Men det finns en liten skylt vid vägkanten efter vägen mot Silken, så åker man inte rally så bör man kunna upptäckta den. Det går att parkera lite längre bort på höger sida när man kört uppför hela backen. Stigen är lite dåligt markerad, men tittar man noga bör man hitta dit. Jag ska markera upp den bättre nästa gång jag är där.

Marken runt Mången har riktigt gamla anor och det jag har sett en karta från 1500-talets första hälft innan sjön var uppdämd. Då var själva sjön inte större än typ Hedtjärn (norr om Hedgårdarna) och 95 procent av dagens sjö fanns över huvud taget inte. Det finns flera gamla bebyggelser som hamnat under vatten, men ute vid Hundudden står ett gammalt luggslitet torp fortfarande kvar och viskar sin historia till de som hittar dit.

Området runt Mången innehåller otroligt mycket sten och på flera platser fungerar inte kompassen som den ska. Antalet åsknedslag är också ovanligt högt, men det har väl med laddningarna som byggs upp i det steniga området. Dessutom ska det enligt uppgift gå en underjordisk älv i området, som också kan bidra till att bygga upp elektriska laddningar. Åskan verkar bokstavligen dras till området och ibland kan åskan härja hela dagar och då bör man i alla fall inte vara ute på sjön. Mången är dessutom ett riktigt köldhål, jag har personligen uppmätt minus 34,3grader där i början på 00-talet!

Märrjärvi är en liten pittoresk tjärn som ligger några hundra meter öster om Nittälven insprängd mitt i Kaljoxadalen. Går man dit via stigen som går från Nittälvsbrännan. Så kan man säga att stigen är inte nog använd, den är helt enkelt bitvis överväxt av både ljung och sly. Medicinen mot detta, är ju att fler går där helt enkelt!

Det är cirka 1,5 kilometer att gå från grusvägen, innan man är framme vid det lilla vindskyddet som ligger i nära anslutning till tjärn. Även om stigen inte är optimal att ta sig fram på, så är det en fin sträcka att gå och efter ungefär halva vägen går man över Nittälven på en något vinglig, men hållbar träbro. På våren kan man knappt ta sig under bron när man paddlar, men nu på hösten är det "högt till tak".

Postleden går för övrigt förbi vid tjärn, innan den fortsätter på sin slingrande väg mot Kopparberg.

Vid sjön Flaxens sydöstra strand, rinner Björnmossebäcken ut (som jag har döpt den till i alla fall). Varje vår kan man där få se ett riktigt spektakel med hundratals paddor para sig i det grunda vattnet på båda sidorna av vägbanken.

De är inte så skygga av sig, så rör man sig sakta och inte kastar sin skugga åt deras håll, så kan man komma dem riktigt nära. Varje år i slutet på april eller början av maj, så är vi där och tittar på detta fascinerande och högljudda skådespel.

Ps tänk på att vägen kan skifta mycket i kvalité beroende på tjällossning. Åk bara där, om ni är säkra på att inte köra sönder vägen eller köra fast och bli sittandes där tills vägen blir bättre.

Namnet betyder stentorp och man kan verkligen se hur månskensbönderna jobbat med marken och avlägsnat en massa sten genom årens lopp. Snacka om att de slet hårt förr i tiden! Platsen ligger strax öster om Igelhöjden och ett par kilometer norr om Stora Tomsjön (sjön).

Numera är torpet tyvärr nedfallet och det är bara några fundament kvar. Men för 25år sedan stod fortfarande huset upp. Det som gör platsen speciell i mina ögon är att det är väldigt stora ängsmarker, som man valt att inte nyplantera skog på.

Gamla fruktträd och stora lövträd står fortfarande kvar och är ett perfekt hem och skafferi för diverse hackspettar med mera. Eftersom man gjort ett stort hygge nedanför hagmarkerna, så är utsikten god och man kan se hela Stora Tomsjön i söder.

Jag brukar åka hit nästan varje år och spana efter fåglar, älgar och annat som man kan få se här. Bästa tiden är på senvåren eller försommaren innan gräset blivit alltför högt. Men hösten kan också vara fin, speciellt om man letar efter stora älgar att titta på.

Den går från Hällefors till Kopparberg och följer till en början Silverleden. Men från Sävsjön, så går Postleden sin egen väg genom bergslagsskogarna. Leden är cirka 56km lång och skär genom mossar, berg och djupa skogar på sin väg till sitt slutmål i Kopparberg.

Den passerar genom flera naturreservat, bland annat Kaljoxadalen och Nittälvsbrännan. Leden går upp på Petter Nilsberget, där man utlovas utsikt. Men den är numera svår att se, träden har helt enkelt växt upp ”för mycket”. Men lämnar man stigen och går mot bergets kant, kan man fortfarande se ut över Nittälvsdalen. Det finns ett litet mysigt vindskydd däruppe, där man kan ta en välbehövlig paus. Berget är inte så högt (320 möh), men det är väldigt brant på slutet. I alla fall om man väljer att gå från Nittälvsbrännan och det gjorde jag.

Det finns en serie med vindskydd efter leden, bland annat ett övernattningsbart vid Vithavet och ett mindre vid Märrjärvi, Ljustjärn och Olovsjön. Men även en större stuga med kamin, med sovplatser för fyra personer en knapp kilometer norr om leden från Dansarbacken sett. Så det finns en hel del ställen att ta en paus på eller övernatta om man nu vill göra det.

Jag har ju skrivit om Kristinastollen tidigare, men det är bara en liten del av det stora gruvkomplexet som finns i och runt byn Silvergruvan. Gruvorna delas upp i det östra och det västra fältet. Runt Östra fältets gruvor är det numera stängsel. Förut fanns det en dörr i staketet, så man kunde gå ner i några av gruvgångarna. Men tidens tand, gör så att rasrisk och annat ökar. Det blir helt enkelt för riskabelt att ha det öppet! Dock är ju området nedanför gruvorna fortfarande tillgängligt.

Det västra fältet är helt klart mest intressant i dagens läge. Här kan man gå till toppen av de stora varphögarna och blicka ut över Dammshöjden, delar av Silvergruvan och Svartälven. Det finns en bänk där på toppen, så man kan med fördel kånka med sig en matsäck upp och fika där vid utkiksplatsen. På vägen upp passerar man flera djupa gruvhål, djupast är ett schack på hela 228m! Jag ser detta som en gömd oas, då man inte kan se denna plats varken från stora vägen eller från grusvägen som går fram till Ormtjärn.

Lederna till och från alla gruvorna är markerade med gula band, med texten motionsspår på och ny information finns på tavlorna i Silvergruvan och vid de båda fälten. Man kan även lyssna på berättelsen om "Carl-Petter och gruvfrun i Silvergruvan" om man har QR-skanner på sin mobil, då det finns en skylt med länk uppsatt på samtliga ställen.

Går man på silverleden från öster om silvergruvorna, så kommer man ganska omgående att börja vandra uppför Silverknuten (389möh). Miljön består på den södra sidan av gammal hagmark, som hör till torpet halvvägs upp på höjden. Denna plats ger en bra livsmiljö till mängder av fåglar, harar, rådjur och älgar med mera.

Fortsätter man uppåt så kommer man till ”trädgränsen” där hygget tar slut och det börjar omgående att bli väldigt brant. Just på denna plats är det perfekt att ta en fikapaus, sätta sig en stund och titta ut över Hällefors. Man kan fotografera otroliga solnedgångar där på hösten och vintern!

Följer man silverleden så får man nästan klättra på slutet innan man kommer upp på en stenig platå, där urberget går i dagen och de gamla martallarna breder ut sig lite varstans. Här finns det ett gammalt spaningstorn, som man kan gå upp i på egen risk eller ren av galenskap kanske. Är man höjdrädd är det ingen idé att ens försöka, det är ett som är säkert!

Man kan gå nedför berget på nordostsidan och fortsätta på silverleden mot den vackra Nätsjön, om man vill. Vid Nätsjön finns det ett vindskydd, det är bara att följa markeringarna så kommer man dit. Har kära minnen av att jag brukade cykla mountainbike nedför branten på vintern på skaren, men sådan skare är det sällan längre och modet, samt min slagtålighet är definitivt inte den samma idag. Det är faktiskt nog spännande att ta sig ner till fots.

En bit ner, så kommer man ut till en tämligen nygjord timmerväg och tillika ett ganska nytt kalhygge. Här kan man spana ut över Hällefors kommuns norra och östra delar. Det är vackert så det förslår!

Jag känner mig mest hemma i den norra och nordvästra delen av kommunen. Så de flesta tips kommer just från detta område. Mellan Lilla och Stora Tomsjön ligger Blebergshöjden och Godfarskullen. I folkmun kallas vägen däremellan för "Sjöbackarna".

På den västra sidan höjden är utsikten helt magnifik, speciellt på kvällen när solen går ner uppstår ofta en otrolig ljusshow. Här kan man se mycket fåglar och en och annan älg, förutom den vackra utsikten förstås.

Jag är väl inte direkt konstintresserad. Men jag gillar fint hantverk och där ingår ju även konst. Den finaste skulpturparken i mitt tycke är den som jag precis utanför mitt kontorsfönster, nämligen "Mästarnas Park". Här är mixen mellan växter, vatten och skulpturer helt perfekta. Den är verkligen en oas i vårt lilla centrum! Jag gillar även baksidan av Björkhaga och den fina park de har anlagt där, men alla parker i kommunen är värda ett besök. Torpet som står i "Sinnenas och minnenas park" vid Björkhaga har tills för ett 10-tal år sedan stått vid foten av Silverknuten. Jag är verkligen glad att det fick nytt liv och det slipper vittra sönder sakta ute i skogen. Varför inte göra ett besök till någon eller till och med alla av dessa parker under en vacker höstdag?

Svartälven är 12,5 mil lång och startar sin ringlande färd till västerhavet i sydöstra dalarna norr om Sågen. Älven byter sedan namn flera gånger innan den slutligen rinner ut i Vänern. Älven skär genom skog, moränmarker och våtmarker på sin väg söderut. I början består älven av väldig mycket sten, så ska man paddla är det lämpligt att starta vid Tyfors eller längre söderut. Beroende på hur långt man vill paddla och hur länge man tänker vara ute på tur.

Älven är ganska smal och grund, men den rinner även genom en handfull större sjöar, som till exempel Laggen, Vintersjön, Torrvarpen och Halvarsnoren. Man kan även ta en liten avstickare upp i Tvärälven, som startar sin korta färd till Vintersjön från sjön Mögreven. Mögreven är som namnet antyder full av små öar och skär. Den har dessutom en gynnsam strand och botten, där man kan ta ett svalkande bad och det går utmärkt att campa där också. Tänk dock på var ni går iland, för på en av öarna häckar det fiskgjusar och dem ska man inte störa mer än nödvändigt.

Ju mer söderut man kommer, desto mer sjöar passerar man och jag skulle påstå att nedanför Hammarns kraftstation är det mer eller mindre slut på det ”roliga”, då det blir mest stora sjöar att paddla över efter denna plats. Sträckan mellan Hälleforsen/Ovako och Hammarn är riktigt fin, så den ska man definitivt inte missa!

Svartälven har som de flesta älvar och åar varit objekt för timmerflottning. Från södra delen av Vintersjön, vid starten av Uvbergsforsen går till exempel en gammal hästjärnväg ända ner till norra delen av Örlingssjön, där de fraktade timmer förr i tiden. Själva järnvägen är borta, men stigen finns till stora delar kvar.

Stigen går förbi Laxtjärn och söder om tjärnen kan man se spår efter några gamla dammar, som man försökt odla gädda i (utan framgång ska tilläggas). Gäddor är som bekant rovgiriga fiskar och de ägnar sig även åt kannibalism, så det slukade helt enkelt varandra! Mer spår efter flottningen finns vid Hedgårdarna, där en stor mängd stenkistor, står på botten som gravstenar från en svunnen tid. Runt dem brukar fisket vara väldigt bra, förra veckan fick jag till exempel två stycken abborrar på 7-8hg vid en sådan kista.

Mellan Tyfors och Hammarn finnas det fem stycken dammar/kraftstationer, som man antingen behöver bära flytetyget förbi eller helst ha en vagn att dra det framåt med. Dammen vid Risfors rasade efter en våldsam brand och ersattes senare av Örlingsdammen (nya). Man kan fortfarande se rester av dammen och man kan även ta en välbehövlig paus där, om man vill.

Djurlivet längs älven är av det rikare slaget och fisket är bra. Det finns dessutom många ställen att slå läger på, så det är verkligen ett paradis i miniformat som vi ska vara stolta över.

När jag och en barndomsvän renoverade Friluftsfrämjandets vindskydd vid Södra Svensken, nordväst om Sävsjön blev vi givetvis både svettiga och skitiga. Vi fick bokstavligen bända loss botten av vindskyddet från mossen med en stor hävstång, modell stock och staga under med tjocka impregnerade brädor och med stora betongpyramider. Efter en lång krävande dag, så bestämde vi oss således för att bada. Men vi gick och vi gick för att över huvud taget kunna doppa oss. Vi var tvungna att gå cirka 400 meter innan vattnet nådde oss till bröstet. Sjön är ganska djup i norr och jättegrund på den södra delen. Det fick vi verkligen reda på den eftermiddagen sommaren 1994!

Jag berättade den här historien för mina barn för 10år sedan och de trodde mig inte, så vi åkte helt enkelt dit, så jag kunde överbevisa dem. Skulle väl inte kalla det en perfekt badstrand, då botten är relativt mjuk och till en början full av sjögräs mm. Men vill man upptäckta något nytt inom kommungränsen och har lite äventyrlusta kvar, varför inte göra ett besök?

Reservatet ligger beläget mitt i Småsjömarken, på vänster sida av grusvägen som går till Älvsjöhyttan. Platsen är delvis riktigt vild, men på en del ställen har man ganska nyligen bedrivit modernt skogsbruk. Fast såren kommer definitivt att läkas med tiden. Platsen består som namnet antyder av både myrmark och torrare områden. Man har även använt sig av skogsbränning på den västra delen av området, för att skapa bättre livsmiljöer för diverse växter och djur.

Åsen klyver rakt igenom reservatet och här kan man gå torrskodd. Området längst ut på åsen brukar kallas "Uggleudden". I södra änden ligger det trolska vattendraget Björntjärn, som är hur mysig som helst att besöka. Kruxet med detta vackra naturreservat är avsaknaden av spänger, bänkar och vindskydd. Det finns heller inga uppmärkta leder, så man får helt enkelt ta sig fram helt på egen hand.

Det är faktiskt lättast på vintern, då tjälen och isen gör allt så mycket lättare. Här har jag bland annat sett flera stora älgtjurar, diverse ugglor, tjädrar och orrar.

Namnet betyder mörttjärn, men några mört har jag då aldrig fått där. Dock fanns det förut Elritsa och Bäckröding i överflöd. De var så många att deras storlek blev lidande. De största fiskarna jag har fått har vägt knappt 2hg och de har jag tagit på mormyska vintertid.

På senare år, så har fisket blivit allt sämre. Antar att pH-värdet kan ha sjunkit, så fisken helt enkelt inte trivs lika bra. Men nu är det inte själva fiskbeståndet som är det mest intressanta med denna lilla pöl. Tjärnen har faktiskt tidvatten, tro det eller ej. Vad det beror på, kan man ju sia om. Personligen tror jag månen har en liten eller rentav obefintlig betydelse, utan det är nog troligare att tjärnen fylls på stötvis med vatten från samma underjordiska system som vi hälleforsare får i våra vattenkranar.

Hursomhelst är det skillnad på vattenståndet. Även om det inte rör sig om flera meter som i havet, utan snarare om några få decimeter på sin höjd. Det är det enda vattendraget i Europa som har tidvatten, så vad det än beror på är det spännande tycker jag. Bäcken som går från Särkalampi var för 30år sedan full av Bäckröding, men tyvärr dämde bävern upp bäcken och fisken försvann gradvis, då livsbetingelserna blev stadigt sämre.

Dessa platser ligger bredvid Hällefors gamla soptipp och här stod förut en massa bostäder för arbetare på Hällefors bruk. Det låter kanske inte så kul att besöka en soptipp, men numera finns det i princip inga rester kvar av något avfall. Dessa byggnader är nu ett minne blott, men en del fundament, trappor och jordkällare står fortfarande kvar.

Naturen har dock återtagit det mesta och området har blivit till en perfekt livsmiljö för diverse fåglar och även för andra djur. Det finns en bred stig, som går längs hela åsen och det är en lagom lång promenad, som jag brukar gå tillsammans med hunden minst ett par gånger i veckan.

Runt Brandbo och Hällefors prästgård finns det ideala platser för diverse fågelarter. Här häckar bland annat Gröngöling, Trädkrypare och Mindre Flugsnappare. Här är blandningen av gamla lövträd och gamla odlingsmarker i perfekt symbios med varandra.

Det är dock inte jättelätt att navigera i området, speciellt när grönska slår till med full kraft på försommaren. Men det finns ett par stigar och den gamla grusvägen, som går från Lastbilscentralen upp till Gäddsjövägen är perfekt att gå på. Längs vägsträckan kan man få se otroligt mycket, speciellt om man har falkblick och bra hörsel. Ibland är det dock svårt att missa djuren, då älgar och rådjur gärna befinner sig där (och de är inte små).

På våren brukar tranorna leta efter föda på fotbollsplanen (Prästvallen) och man kan komma förhållandevis nära dem. Med lite tur, så kan man även möta Mickel Räv mitt på vägen.

En av mina favoritplatser på gångavstånd är den gamla körvägen, som går från gamla SKF-kontoret (numera Hundcampus) fram till Hedgårdarna. Där går jag minst två-tre gånger i veckan på våren med min hund Freke.

Här finns det enormt mycket fåglar, som man ser lättare innan all grönska slår till. Det finns olika snäppor, hackspettar, svanar, tranor och en uppsjö av olika småfåglar. Man kan ganska ofta stöta på både rådjur och älgar där också. Jag har även sett bäver, utter, mård och räv efter vägen. Så med andra ord så tycker både jag och vovven att det är en spännande sträcka att gå. Går man till fågeltornet vid Hedgårdarna och tillbaka, så blir det cirka 5 kilometer från Hundcampus. Det är med andra ord en perfekt promenadsträcka.

Genom dalen rinner, den lik en orm slingrande Nittälven. Den har alltid varit svår att paddla och tiden har varit begränsad till enbart ett par veckor när vårfloden fyller på vattenståndet. Efter att man har återställt älven för några år sedan till sitt ursprungliga skick, så blev det ännu svårare att ta sig fram mellan stenarna. Men har man kajak och packar den lätt, så går det fortfarande att ta sig fram mellan Uvbergsbron och utloppet vid Ljusnaren, alternativt Salbosjön. Även om man riskerar att åka på grund emellanåt. Det finns några ställen där man helt enkelt får bära eller dra kajaken, bland annat Komoraforsen mellan Dansarbacken Kolbron.

Jag har inte testat att paddla norr om Uvbergsbron, så där vet jag inte hur det är att paddla med en vanlig kajak, om det ens går? Annars vore det ju kul att testa från söder om Brattforsen någon gång. Men då behöver man nog övernatta efter vägen och det kan ju bli kallt på våren. Men någon gång ska väl högt vattenstånd och riktig vårvärme sammanstråla i en perfekt symfoni och då ska jag göra ett försök.

Man kan få se en massa fåglar och andra djur när man åker ”slalom” mellan stenarna nedför den strida älven. Jag har bland annat sett Tretåig hackspett, Trädkrypare och Trana. För att inte tala om hundratals paddor på de översvämmade ängarna vid Dansarbacken. Det finns även vandringsleder som går runt i området och några vindskydd och stugor att tillgå. Så man behöver definitivt inte paddla för att njuta av älven. Det går lika bra att använda apostlahästarna!

Det största problemet med paddlingen är dock inte varken stenig botten eller vattenstånd, utan det faktum att älven är bara paddlingsbar på våren när det brukar vara en rejäl tjällossning i området. Man får tänka sig för, så man inte kör sönder vägarna eller fastnar med bilen mitt ute i skogen. Men håller man sig till de vägar som varit plogade på vintern och undviker dikeskanterna, så ska det gå bra.

Jag har sedan jag var knappt 5 år gammal varit ute och paddlat kanot/kajak i stort sett vartenda år på sommarhalvåret. Min favoritsträcka att paddla är den mellan Älvsjöhyttan till Risfors gamla kraftstation. Sträckan är lättpaddlad och går främst fram på en smal, grund och väldigt krokig älv. Avståndet är knappt 2 mil och man paddlar den med lätthet på två dygn. Personligen brukar jag variera mellan att sova en eller två nätter utefter vägen i min hängmatta (med myggnät).

Naturen där är fullkomligt magisk och jag har sett en hel del fåglar som jag inte har sett någon annanstans i Hällefors kommun bland annat Kungsfiskare, Flodsångare och Vassångare. Man ser dessutom bäver, älg och rådjur ganska ofta efter sträckan och fisket är dessutom riktigt bra hela vägen.

Själv föredrar jag att paddla i juni, då den största turistvågen inte har kommit än. I juli och augusti får man räkna med att ”trängas” med turister från övriga europa. Fast man hittar alltid en plats att övernatta, om man inte är så knusslig av sig. Det kan dessutom vara kul att prata med andra och utbyta erfarenheter.

Älven är dessutom riktigt fin på hösten, så är vädret bra och nätterna inte för kalla kan man paddla ända in i oktober.

Det är något speciellt med rinnande vatten och forsar i synnerlighet. Häromdagen besökte jag Kaljoxadalen och Nittälven. Jag var upp till Brattforsen, som är en väldigt fin plats med vindskydd och allt.

Från vägen är det max ett par hundra meter att gå nedför en ganska brant stig tills man når älven. Här kan man sitta och insupa atmosfären från den brusande älven. Man kan även ta med familjen, grilla korv och bara må bra ute i vildmarken.

Av en ren tillfällighet så hittade vi detta lilla mysiga vattenfall vid Kvarnbäcken på Igelhöjdens norra sida. Jag har inte sett några andra vattenfall i kommunen, så jag tyckte detta var lite kul faktiskt. Jag misstänker dock att vattentillgången är ytterst varierad, speciellt sommartid. Men vi var ju där i början på juni och då rann det fortfarande lite vatten. Just denna sommar (2024) bör bäcken dock vara fylld till bredden.

Det är lite småkrångligt att ta sig dit, man måste gå nedför en brant slänt. Men gillar man lite ovanliga saker, är det värt mödan och man kan ju åka över Pansartorp på vägen hem. Chansen är tämligen god att man får se någon älg efter vägen.

Jag härstammar från denna plats, då min mormor föddes och växte upp där. Har väl alltid känt en viss samhörighet med höjden och den norra delen av kommunen, men det var först när man slutavverkade på de igenväxta åkermarkerna för några år sedan som historien sas blottlades.

Jag brukar normalt inte vara värst förtjust i hur skogsbruket bedrivs i Sverige. Men just i detta fallet, så återställdes det gamla åkerlandskapet nästan till sin forna glans. Byggnaderna ligger i ruiner, men man får ändå ett litet hum hur det såg ut på platsen för typ 100år sedan. Vi åker ofta dit, då det är jättemycket fåglar som gillar att vara på den här stora öppna ytorna, med lite träddungar, blommor och buskar utspritt över det flera hektar stora hygget.

Utsikten är dessutom väldigt fin över Stora Sandsjön med omnejd. Det brukar dessutom vara god chans till att se älg däruppe, även om just fjolåret var lite sämre än vanligt. Häftigast hittills var i alla fall att se två kungsörnar ägna sig åt ”kärlekslekar” med varandra. Det var luftakrobatik på allra högsta nivå kan jag säga! Vill man dessutom höra göken ”gocka” är chansen väldigt stor där uppe. Det finns även gott om småfåglar och diverse hackspettsarter bland annat Spillkråka och Göktyta på höjden.

Sjön är belägen mellan Mellansjön och Södra Siksjön, strax sydost om byn Älvsjöhyttan. Förr i tiden, för sisådär 40-50år sedan var sjön ett mecka för husvagnsägare. Det var fullt på den östra stranden hela sommaren. Numera är sjön nästan helt övergiven. Vilket är lite synd, då den i grund och botten har en fantastisk sandstrand.

Bidragande till det stora tappet i campinggäster, är nog bland annat beroende på att bron över bäcken är borta sedan länge och att vägen dit är ganska så dålig. Man bör inte ha en alltför låg bil, för då kan man slå i oljetråget och då är det illa!

Nu tycker jag ju i och för sig att det är bra att trycket inte är lika högt som det en gång var. Fast numera har antalet besök blivit så litet att stranden, men även vägen börjar växa igen och det tycker jag är väldigt synd.

Förutom en vacker natur, så bjuder sjön på bra fiske och goda badmöjligheter. Solnedgångarna är fullkomligt magiska där också. Djurlivet är också rikt och man kan få uppleva en massa spännande djurmöten där. När vi tältade där 2013, så vaknade jag mitt i natten av en Rördroms kraftfulla sång som ekade över den dimmiga sjön. -Mmmbooo lät det flera gånger. Jag har även sett hundratals backsvalor flyga fram över de stora vassruggarna i sjön på sensommaren.

Sjön är ganska grund, så vattnet bli snabbt varmt. Så ska man bada någonstans om man är en riktig badkruka, så är denna sjö ett bra alternativ.

Här genomförde länsstyrelsen under försommaren 2023 en så kallad Naturvårdsbränning. Bränningen ingår i EU-projektet Life4Taiga. Vilket helt enkelt innebär att man eldat upp markvegetationen för att på så sätt få fart på växtligheten och öka artrikedomen när det gäller både flora och fauna ute på tallheden.

Effekterna har redan börjat att visa sig, men mycket mer positivt kommer att ske under de närmaste åren. Personligen tycker jag att skogen blir riktigt fin efter en sådan här åtgärd.

Silverleden är cirka 64 kilometer lång och spänner sig över mellersta och norra delen av kommunen. Stigarna är av det mer kuperade slaget och är ibland lite krångliga att ta sig fram på. Frilufsfrämjandet gör sitt allra bästa för att hålla dem i gott skick och det finns flertalet rastplatser och vindskydd efter vägen.

Ska man gå hela leden, behöver man ha god tid på sig och inte drabbas av övermod. Sträckan kan faktiskt knäcka den bästa. Jag skulle säga att minst två övernattningar behöver man göra om turen ska vara kul. Man bör dessutom vara noga med att packa ryggsäcken så lätt som det bara går. Leden är som jobbigast runt Knuthöjden/Saxeknut och vid Silverknuten, samt Björnhöjden. Det bör man ha i åtanke när man planerar sina dagsetapper.

Nu behöver man ju inte vandra hela leden, utan kan så att säga plocka ut russinen ur kakan. Leden korsar flertalet vägar, så man kan lätt ta sig ut på stigarna. Det finns kartor över Silverleden och var vindskydd med mera är placerat. Så det är bara att ta sig ut och jag hoppas ni får en riktigt fin stund i skogen.

Ungefär en tredjedel in på kanotsträckan Uvbergsbron - Ljusnaren ligger den pittoreska platsen Dansarbacken. Den kan närmast beskrivas som en trädbeväxt våtmarksäng som ligger utefter Nittälvens ringlande vatten.

Här finns goda möjligheter till att rasta en stund, laga lite mat över öppen eld eller bara njuta av omgivningen. Vill man, så kan man även övernatta i vindskyddet. Det vill säga om man inte har så stora krav på bekvämlighet.

Precis söder om Dansarbacken går en bro över älven och man kan följa leden vidare in i Kaljoxadalen. På våren är vattenansamlingarna på ängen fulla med kärlekskranka paddor och även många småfåglar älskar denna plats. Med lite tur så kan man få syn på den ovanliga Tretåiga hackspetten i någon av de döda björkarna i området.

Stora Sandsjön är definitivt en av mina favoritsjöar i Hällefors kommun. Den är väldigt vacker och härbärgerar även ett rikt djurliv. Jag minns när jag var barn och vi tältade där hela familjen. Göken "gockade" hela nätterna och den Bruna Kärrhöken jagade byten ovanför vassruggarna.

Sjön är grund och är rik på växtlighet: Det finns bland annat vass, gäddnate och näckrosor. Maxdjupet är faktiskt bara drygt 4 meter. Jag vet inte exakt hur stort medeldjupet är, men det borde vara runt 2 meter. Detta innebär att sjön både fryser tidigt och når ganska höga temperaturer tidigt på sommaren. Så fisket är bäst fram till midsommar, sedan börjar fisken bli lite seg med den stigande temperaturen.

Fisket är helt ok, men något ojämnt. Men man går aldrig helt bom det lovar jag. Bäst fiske har jag faktiskt haft när det har regnat på sommaren och vattentemperaturen varit hög. Det finns många abborrar i 2-4 hektosklassen och vattenkvaliteten är god, så man kan defivitivt steka fisken och njuta av riktigt god mat.

Sedan lång tid tillbaka så häckar ett par med sångsvanar i sjön. De brukar vanligtvis få 2-4 stycken ungar. Man ser dem ganska ofta om man är där och fiskar.

Vid den norra delen av sjön så har en skogsbrand härjat för cirka 8-10år sedan. Skogsbränder betyder oftast pånyttfödelse och så är det även här. Då undervegitationen fått nytt liv i skogen. Det finns även en serie gamla stigar, som tillhörde en led som Bergslagsgården hade för 30-talet år sedan. Bitvis är stigarna igenväxta och broar/spänger är förmultnade, men det går åtminstone att ta sig fram på vissa sträckor.

Här ska en av Simon Finnes fyra söner (Göran Simonsson) ha hittat silver under en jakttur. Ett silverfynd som mer eller mindre grundlade hela Hällefors existens. Huruvida historien är helt sann lär vi aldrig få reda på. Men en sak är i alla fall säker, man har hittat mycket silver i Hällefors Kommun genom åren.

Vinerhöjden har en riktigt fin bergssida som stupar nästan lodrätt ner 15-20 meter. Här kan man sitta och titta ut över sjön Norrälgen. Över höjden brukar en och annan Kungsörn glida sakta förbi. Jag har även sett Pilgrimsfalk i området några gånger. På de angränsade hyggena kan man få se både rådjur och älg. Jag såg en enorm älgtjur där när jag cyklade på en igenvuxen gruvstig. Först trodde jag det var en rotvälta inne i björkslyn, men när älgen sakta reste sig upp, så insåg jag att det var hans stora horn jag hade sett!

Gör man en avstickare från Silverleden uppe vid de förfallna torpen på Svanfallet, så kan man ta sig ner till sjön Norrälgen och Sundsudden. Men man kan även ta bilen, mopeden eller cykeln och åka på gamla smalspåret dit.

Här finns ett vindskydd, samt både bra camping och -badmöjligheter. Det är ganska långgrunt så det passar definitivt barnfamiljer. Man kan givetvis även fiska, om man känner för det. Vassruggen på andra sidan sundet brukar vara riktigt giftig. Men då får man antingen vada ut en bit eller använda sig av ett flytetyg för att nå de domänerna och "krokodilerna" som gömmer sig i vassen!

Söder om udden är det typ badstrand i över en kilometer, så man behöver definitivt inte trängas. Även om själva stranden är väldigt brant och ogästvänlig på sina håll. Det är helt enkelt en massa sly och gräs. Det är ju inte jättetrevligt, men så länge man bara badar så går det jättebra.